Bokrecension: Enhet - Unni Holmqvist

Dorrit Weger skirvs in på Reservbanksenheten för biologiskt material då hon fyller 50 år. Där skall hon ställa upp på psykologiska och medicinska experiment och donera sina organ, och allt annat som hon har. Tills den dag då hån gör sin sista donation och dör. Hon får ett eget fint rum och möter nya vänner, går på gym och simmar i den lyxiga polen. Allt man kan önska sig finns där från restauranger till biosalong. Kvinnor över 50 och män över 60 som är singlar och barnlösa, utan ”fina” jobb hamnar här. Men Dorrit möter en man och förälskar sig och hon börjar ifrågasätta hela systemet.

Boken var otäckt, men på ett lågmält sätt. Det kändes så äkta, så nu, så oroväckande.

Dorritt lever i en värld som ändrades under hennes egen livstid och det fick mig att tänka på boken Never let me go. Med hela aspekten att det känns nu, att det kunde hända vilken dag som helst. Här i boken är det 50 och 60-åringar som måste fara till Enheten. De som inte har barn eller är värda mycket. De för inget till samhället. Visst Dorrit är en författare, men hon har inga nära förhållanden och därför är hon ingen. I detta samhälle måste man vara produktiv och arbeta ihjäl dig, och få barn. Men du får inte stanna hemma med dina barn. Samhället ser också ner på andra som inte klarar sig så bra. Ett rättvisst samhälle? Nej, verkligen inte. Vad händer om du inte kan få barn? Om du har ett dåligt jobb och inte får adoptera? Om det händer har du två alternativ. Ta livet av dig eller far till enheten när du fyller rätt ålder. Donera dina organ och delta i hemska experiment. De behandlar dig väl men du är inte länge en människa.

Jag tror knappt att samhället är rättvisst i slutet för alla som får organ. Vissa har alltid en större chans att få organ och överleva på andras bekostnad. Vad händer då alla får barn? För vem vill lämna utan? Vad händer då systemet inte länge har tillräckligt med författare och barnlösa poeter? Jo då tar man de med sämre jobb, de vars barn växt upp lite. Det är ett samhälle som äter sig själv.

Boken är inte lika mörk som den låter. Enheten är så fin men du ser bakom kulisserna vad som händer med människorna som inte är mer än labbråttor. Den dag regeringen säger att en grupp inte är värd lika mycket är den dag detta börjar hända. För det har redan hänt och händer varje dag.

Det var en tankeväckande bok och en annorlunda dystopisk berättelse.