Veckans kolumn: A Boy Named Sue

Det visar sig att fadern velat döpa sonen till Sue eftersom detta skulle tvinga sonen att växa upp stark och tvinga honom att stå på sig mot mobbbare. Historien är både tragisk och komisk.

Jag förundras ofta över hur människor namnger sina barn. Ibland är det ännu sämre ställt än i A Boy Named Sue. I Indien och Senegal lär det finnas tjejer som fått namn som betyder ”den icke önskvärda” (föräldrarna har ofta blivit besvikna då barnet visat sig vara en flicka istället för en pojke). Det är ingen ovanlighet att dessa tjejer senare byter namn.

I många fall är det skrämmande att se hur egoistiska och ogenomtänkta namn som ges till barn. Namnet kan ha en enorm betydelse för en individ och till och med  kunna förutspå en människas framtida yrkesval. Se bara hur det gick för den finsk-kanadensiska träskulptören Risto Karvinen.

Det finns otaliga exempel på mer eller mindre dråpliga namn. Det kan säkert också vara irriterande att ha ett namn som stavas på ett ovanligt sätt och som hela tiden måste bokstaveras för omgivningen. Har man dubbelnamn som både för- och efternamn kan jag tänka mig att det kan bli lite krångligt med underskrifter och e-postadresser.

Om jag någon gång får det enorma uppdraget att ge namn till en människa skulle jag förmodligen tänka i ganska rationella banor. Det skulle vara fint om namnet kunde fungera på båda inhemska språken och även på engelska. Jag skulle gärna även döpa mina barn efter mina egna husgudar. Jag är dock lite skeptisk till huruvida Hunter, Townes eller Loretta skulle vara det ultimata alternativet på dessa breddgrader.

Om jag kommer ihåg rätt så är jag själv döpt efter en svensk fotbollsspelare och inte efter Jerry Williams eller Jerry Lee Lewis. Tyvärr blev jag aldrig någon fotbollsstjärna men jag har många fina minnen från min tid i BK-IFK, som senare återtog det tidigare namnet Vasa IFK (VIFK). Kärt barn har många namn.