Filmen handlar om Jason (Adam Scott) och Julie (Jennifer Westfeldt) som är bästa vänner. Tillsammans umgås de med två andra par och livet leker för dem alla. Sedan börjar paren få barn och allt förändras. De andra hinner inte träffas lika mycket och sprickor syns i fasaden på äktenskapen. Stress och ingen tid för kärlek. Allt medan Jason och Julie funderar på sina egna liv och kommer på en snilleblixt. De älskar varandra, de vill ha barn så varför inte skaffa ett tillsammans. Men inte blir ihop. Istället har de nu ett barn på halvtid och kan träffa den rätte. En sak är i alla fall ur vägen.
Det är en komedi men särskilt haha är den aldrig. Istället skruvar man på sig då paren grälar. Tiden förflyter snabbt i filmen också. Men det är ändå inte ett drama. Det är en sorts mix av romantiskt komedi/drama komedi. Drama, romantik och komedi i ett paket som aldrig blir just en sak.
Skådespelarna funkar ihop och man vet ju hela tiden att huvudpersonerna säkert blir ihop i slutet. Men vägen dit är lång och krokig. Och det är ju förstås intressant att se hur de klarar att uppfostra ett barn på skilda vägar. Men samtidigt känns detta lite dumt. Det finns massor av par som är skilda innan barnet kommer så varför är vännernas sätt annorlunda? Det är ju nåt som massor av familjer går igenom. Där faller det lite eftersom jag inte ser nån skillnad.
Likväl det är en film som går och se och som man inte tappar intresset för.
.jpg)
