Jag har alltid, sedan jag var liten, ansett mig som djurvän. Det plågar mig att se djur av alla slag lida. Jag äter inte djur och har en något skum önskan om att kunna ta hand om alla (ja, alla) som behöver bli omhändertagna. Att gå på zoo är något jag älskar och hatar. Älskar på grund av att få se alla fantastiska djur, hatar för att de lever i fångenskap. Förra veckan var det någon här i trakten som hade klippt vingarna på en svan, antagligen för att få ha den som husdjur. Att göra sådant finns inte i min värld (och förhoppningsvis inte i många andras), man gör bara inte sådant. Bilden på den vingklippta svanen spökar ännu i mitt huvud.
Efter att jag flyttade hemifrån har jag levt utan djur i några år. Det har känts som om något fattas, ibland har jag till och med känt mig ensam, trots att jag bor tillsammans med någon. Nu har jag och min sambo bestämt oss för att skaffa hund, efter några månaders velande och funderande. Jag ser fram emot att få ha någon att ta hand om, jag behöver det. Det kanske låter konstigt, men jag tror att folk med husdjur förstår mig. Jag har alltid levt med husdjur, det känns märkligt att inte göra det. Det bästa är att vakna på morgonen av att något hoppar upp i sängen och trycker en blöt nos mot ansiktet och lägger sig med hela sin tyngd på min bröstkorg.Om allt går som planerat kan vi ge ett hem åt en liten valp kommande vinter eller nästa vår. Även om det ibland kan kännas lite jobbigt att tvingas gå ut på morgonpromenad i regn och snöslask, är det så värt det ändå. Att alltid ha en vän som väntar på en med livlig entusiasm när man kommer hem. Att det finns någon som i alla fall ser ut att lyssna på en när man pratar och trots att man inte får ett svar, så anar man en liten förståelse i dess ögon. Det är något bland det finaste jag vet.
.jpg)
