När I am SAM går upp på utescenen klockan 14 på lördagseftermiddagen för att göra sin sista spelning någonsin står kring 25 personer framför scenen. Det känns lite redan då. När Sofie och Viktor acoustic duo tar över lite senare är publiksiffran den samma.
- Det kommer att komma mer folk mot kvällen, tror de flesta besökare.
Publikuppslutningen var låg, men de som var där hade en rolig kväll. Foto: Sofia Nygård
Det skulle visa sig att 25 personer var något av ett publikrekord. Visst strömmar publiken till ju längre kvällen lider, men det är aldrig mer än 30 personer framför scenen. Totalt betalade kring 150 personer in sig under kvällen. När SÖU-rock ordnades i Oravais förra gången för två år sedan låg siffran på 400.
- Jag förstår inte var alla är. Vi är nöjda med arrangemangen. Vi fick bra väder, marknadsföringen har varit bra och kvaliteten på banden är hög, men publiken svek, säger Gunilla Lillbacka, en av arrangörerna.
Daniel "Nomaden Dadi" Huhtamäki representerade Zealot Poets. Foto: Sofia Nygård
Publiken sviker, men det gör inte banden. De ger allt de har och lite till för att göra dagen och kvällen så trevlig som möjligt för de som har kommit till Oravais. En del offrar sig mer än vad någon kunde ha begärt. Daniel "Nomaden Dadi" Huhtamäki från rappgruppen Zealot Poets har kommit ensam till festivalen utan sina två bandkollegor. Den ena har varit tvungen att hastigt resa till Sverige och den andra sitter fast på flygfältet i Norge.
- Men jag är här och ni är här och det är huvudsaken, säger han innan han river av den ena hiphopdängan efter den andra.
I am SAM fick hjälp av humorgruppen KAJ i låten "Ashes". Foto: Sofia Nygård
När dagen börjar närma sig tidig kväll flyttas festivalen in i paviljongen. Vöråbandet Hey Presto imponerar på alla med sina riviga tolkningar av Whitesnakes "Here I go again" och Rihannas "Only girl". Sångerskan Josefin Sirén har en av kvällens bästa röster. Efter Hey Presto är det dags för indiebandet The Remounds att äntra scenen. De spelar egna låtar och gör fina tolkningar av bland annat The Strokes.
The Remounds sjöng indierock. Foto: Sofia Nygård
Festivalkvällen börjar redan då hetta till, men när dialektrockarna Schlagwerk hoppar upp på scenen blir det verkligen åka av. Sångaren Rickard Eklund levererar den ena rockiga strofen efter den andra på Närpesdialekt och publiken är helt med på noterna. Solid Faces tar sedan över scenen efter Schlagwerk och sångaren Johan Mattjus visar vilken stor röstkapacitet han besitter. 70-talsbandet Porcelain Moon med Charlotta Kerbs i spetsen visar prov på skicklig musikalitet och ett lite annorlunda inslag på festivalen. Efteråt är det dags för Killspree Manatee och Jessica Riippa att ta sig an scenen, vilket de gör med bravur.
Dialektrockarna Schlagwerk med Rickard Eklund i spetsen. Foto: Sofia Nygård
Utanför paviljongen sitter Sara Nyholm, 18 år och Tina Nyvall, 16 år från Munsala. De har kommit till SÖU-rock för att träffa rockmänniskor och ha kul.
- Så tänkte vi lyssna på Tasty Daze också. Det är bara synd att det är så lite folk här.
Det är första gången som tjejerna besöker SÖU-rock.
- Det är ett bra alternativ för minderåriga som inte slipper in på krogen, säger Sara Nyholm.
Tina Nyvall och Sara Nyholm ska se Tasty Daze. Foto: Sofia Nygård
Ju längre kvällen lider samlas mer folk inne i paviljongen, men mer än 30 personer blir det inte. Ändå lyckas rockbandet Tasty Daze och sångaren Antonio Attianese håsa upp stämningen som om det vore 500 personer i publiken. Fansen samlas framför scenen och det är knappast någon som kan låta bli att stampa takten. Tasty Daze är också det enda bandet som får äran att göra ett extranummer. Ett "Ein gang tel! It ska ni tro ni je fäädi na än!" från publiken och det är bara att ställa sig på scenen igen och riva av "Highway to hell".
Tasty Daze lockade publik. Foto: Sofia Nygård
Kvällen blir kyligare och myggorna blir allt mer ihärdiga. Stämningen på scenen kan ändå inget rubba. Metaphor tar i för kung och fosterland och sångaren Matias Muotio kastar av sig tröjan av bara farten.
Matias Muotio sjunger i Metaphor. Foto: Sofia Nygård
Malaxbandet Tombstone spelar hitlåtar som "Made in Metal" och "Battle of Kalasar" och den lilla publiken tjuter av lycka. Några lyckliga fans får med sig t-tröjor och trumpinnar hem som minne.
Rock från Malax. Kenneth Nylund sjunger i Tombstone. Foto: Sofia Nygård
När det börjar bli dags för kvällens sista band, Unit 102 och Neglected Fear, har de flesta festivalbesökare låtit kylan och myggorna vinna och begett sig hemåt. Några tappra musikälskare står kvar och ser på när Unit 102 levererar äkta industrimetall från Närpes. När Neglected Fear går på scenen klockan ett på natten finns tio personer kvar i paviljongen. Det dåliga publikunderlaget avskräcker ändå inte bandet.
- Det skulle ha fått vara ännu mer folk, men vi är ändå taggade. Det kommer att bli en helt galen spelning, säger trummisen Ronny Granholm strax innan han äntrar scenen.
Neglected Fear gav allt trots en publik på tio personer. Foto: Sofia Nygård
Galet är också precis vad det blir. Jonathan Bjons growl i samspel med Ronny Granholms trummande, Joachim Solborgs och Matias Mäntysaaris gitarrspel och Johan Lindéns basspel är ett minnesvärt ögonblick som hade förtjänat betydligt fler lyssnare.
Hey Presto imponerade stort. Foto: Sofia Nygård
.jpg)
